Min resa har fört mig på många omvägar. Jag hade tack och lov en trygg uppväxt och underbara föräldrar som aldrig slog mig eller var elaka. Det är inte alla förunnat, det vet jag. Kanske gav det mig en bättre grund att stå på när jag sedan mötte stormarna i mitt liv.

 

Äktenskap/fångenskap

Jag var alldeles för ung (20 år) och alldeles för godtrogen när jag hals över huvud kastade mig in i ett äktenskap med helt fel man. Jag blev gravid och flyttade till hans hemstad många mil från mamma och pappa. Min tillvaro under denna tid kan jämföras med att vara med i en religiös sekt. Han var en fanatiker med ytterst bestämda åsikter om hur en kvinna ska leva och uppföra sig. Mannen är kvinnans huvud, sa han. På tre år fick vi tre barn. Preventivmedel fanns inte på kartan, man skulle ta emot de barn som Gud ger. Barnen blev astmatiker liksom han och jag drog hela lasset med både barn och hem. Barn skulle lyda. Annars blev det stryk. Även spädbarn ska man slå.  Ja, jag undrade många gånger hur jag kunnat vara så dum, hur jag kunnat hamna i detta, men när jag var mitt uppe i det var jag tvungen att ta itu med en dag i taget. Hur söker man jobb med tre småbarn och nästan ingen utbildning eller erfarenhet? Jag drömde om att fly och bygga mig en egen tillvaro med barnen, men kunde inte hitta någon bra strategi.

Jag var en radikal och fritänkande ung människa på 70-talet och trodde att alla mina jämnåriga också var kloka nog att se män och kvinnor som jämbördiga. Det var en självklarhet för mig. Likaså detta med barnmisshandel. Jag välkomnade lagen som förbjöd detta, men den hjälpte inte mina barn. Tyvärr syns det inte alltid utanpå vad en människa bär inom sig. Jag var en ganska rastlös och osäker själ när vi träffades, jag jagade efter bekräftelse, hade bråttom och tog inte reda på tillräckliga fakta innan jag gav mig in i förhållandet.

Vad jag ville med mitt liv var inte viktigt för honom. Mina drömmar var inget värda. Jag skulle underordna mig. Tänk er att gå från medveten fritänkare med högtflygande planer till kuvad hemmafru, det gjorde jag, och mådde fruktansvärt dåligt. Hur kunde jag gå med på att låta honom bestämma vad jag skulle ha för kläder på mig, att jag inte fick ha smycken eller mascara, att han ryckte mina ”världsliga” böcker ur handen när jag läste och slängde dem i sopnedkastet, att han stängde av musiken jag lyssnade på för att vår bandspelare skulle vara helgad åt Herren. Om jag ändå hade haft den självkänsla som jag har idag, då hade jag aldrig i livet tillåtit detta att ske. Men så är det, man växer och blir stark av erfarenheter. I alla fall om man väljer att växa. Vi har alltid ett val.

Fem år senare såg jag äntligen till att bryta mig loss, trots alla hot om att jag skulle bli en förtappad avfälling och komma till helvetet. Som ensamstående trebarnsmamma fick jag starta om från början och försöka hitta mig själv samtidigt som så kallade kristna vänner fördömde mitt handlande. Jag kände mig ensam. Exmaken valde att gå tillbaka till sitt tidigare narkotikamissbruk. Då förstod jag hur skör hans värld varit.

Jag tog med mig Gud, men en Gud som älskar och ger oss frihet att växa, inte en gud som tvingar på oss en kostym som inte passar.

Pappa hjälpte mig att hitta en bostad i Stockholmsområdet och vi flyttade ”hem”. Äntligen fanns mina älskade föräldrar i närheten igen och de var lika lyckliga över att detta fängelse var över för mig. Jag förstår hur de måste ha lidit och oroats för min skull. Nu kunde jag börja leva mitt eget liv. Äntligen hade jag lite utrymme för mina låtar och dikter. Barnen gick på dagis och jag fick uppdrag som översättare! Min självkänsla började växa. Men det dröjde länge innan jag lärde mig skratta igen.

 

Fler motgångar

1986 var min andra son sex år. Den sommaren var han ovanligt grinig och ledsen. På hösten fick han ont i benen, väldigt ont. Man trodde först att det var växtvärk och avvaktade, men det var leukemi, blodcancer.

En lång behandlingstid följde. Vi ”bodde” på S:t Görans barnkliniker. Efter fem år blev han friskförklarad. Men sjukdomen kom tillbaka.

Markus dog i december 1995 efter tre återfall och en benmärgstransplantation. Han blev femton år.

Under denna tid hade jag fått ännu en son med en ny man. När han blev tonåring förstod vi att han hade Aspergers syndrom. Jag har lärt mig otroligt mycket av honom. Bland annat att ingen människa är ”normal” och alla ska ha rätt att få vara just som hon är och bli bemött med respekt. Jag vågar visa mina egenheter och brister mer när jag vet att alla bara är människor. Vi är ganska små.

Jag tänker inte gå in på all den kamp jag haft med skolor och myndigheter, de brev jag skrivit, alla de tjurar jag fått ta i hornen för att få rätt till det som borde vara självklarheter när man har sjuka barn eller barn med funktionsnedsättningar.

Pappa gick bort i lungcancer 1998 och mamma i Alzheimers 2005.

Alla dessa händelser, och andra händelser som inte får plats att berätta här, har präglat mig och också lärt mig en hel massa saker, om mig själv, andra människor, om livet i stort och smått.

Genom allt detta har jag blivit en kämpe som inte vill ge upp. Jag söker mig alltid nya vägar, eller skapar mig egna. Gråter, men reser mig igen.

comments