Fjolårets midsommarstång, stressen och den första semesterdagen

posted in: Ingelas blogg | 0

Den första semesterdagen är snart slut och jag börjar sakta hitta mig själv igen. Disken breder ut sig över alla
ytor i köket, jag har ignorerat det och fokuserat på det enda viktiga – att andas och skaka av mig stressen. Inga krav tänker jag ställa på mig själv idag. Jag gör bara det helt nödvändiga för att överleva.

Fjolårets midsommarstång, stressen och den första semesterdagen
Fjolårets midsommarstång, stressen och den första semesterdagen

Jag kom hem sent igår, de sista arbetsdagarna tog knäcken på mig, jag fick jobba över, det var så mycket som måste hinnas med, så många krav, innan jag kunde släppa taget. Det susade i öronen när jag sjönk ner i soffan. Jag gjorde ett försök att slötitta på en gammal film jag sett flera gånger, i hopp om att frihetskänslan skulle infinna sig. Men när filmen var slut var jag det också. Jag var fullständigt utmattad.

Natten var kämpig, tankarna på jobb roterade som ett gnisslande ekorrhjul. Huvudet värkte, det gick inte att hitta en bekväm sovställning, hjärnan var orolig och kroppen full av spänningar. Sommarnattens ljus hjälpte mig inte, och inte heller de varma sängkläderna. Jag sparkade av mig dem och började frysa.

Denna första semesterdag har jag varit snäll mot mig själv. Jag hade bokat tvättstugan, men det var det enda jag uträttade. Jag har legat och vilat, suttit och tittat rakt ut, tömt hjärnan på jobbrester, sakta, sakta kommit tillbaka till mig själv, till mina egna tankar och känslor, till mitt eget liv och mina egna prioriteringar. Ingen ställer krav här, ingen skickar mejl med förväntningar och anvisningar, uppgifter som ska lösas och vara klara innan jag går på semester. Jag tar ett djupt andetag och släpper en stor suck. Och jag tänker, varför är det så, att arbete innebär så höga krav idag, att vi förväntas prestera på topp, vara så effektiva? Och när jag gjort det jag ska, skriver chefen ”bra jobbat!!!!!” Men jag mår ju inte bättre för det. Jag vill nästan hellre gråta, för jag vill att någon ska se att jag jobbar bra även när jag inte ansträngt mig till mitt yttersta för att hinna bli klar. Jag vill ju bli sedd och erkänd utan att behöva kämpa så hårt att jag faller ihop i en ostädad soffa med dammiga kuddar som jag inte orkat puffa till.

Nu har jag jobbat så länge och hårt hela vintern och våren att jag inte vill se åt en dator och jag vägrar ta i min mobil. Jag orkar bara inte. Jag brukar sitta med dem som avkoppling om kvällarna, men idag tål jag inte se dem, min huvudvärk liksom stiger i graderna om jag tänker tanken att checka mejlen eller Facebook. Aldrig! Jag vill vara i fred!

Det tog en hel dag att varva ner. Mina egna reflektioner har fått tid och rum och nu sitter jag här och skriver. Jag tänker på att det är midsommarafton imorgon och ännu står disken där den står. Städade gjorde jag för ett par veckor sen, så det skulle egentligen behövas, men hur skulle det gå till? Nu har jag kört en maskin disk, men skillnaden är knappt märkbar, och mer blir det inte idag. Min matleverans har i alla fall kommit – tack och lov för den! Vi får se hur morgondagen utvecklar sig. På något sätt ska det bli midsommarmiddag klockan fem, det har jag och sonen bestämt.

På min balkong står ju redan midsommarstången kvar sen ifjol. Den ser inte så ny ut, men kan tjäna som en lämplig illustration för hur jag känt mig senaste tiden. Tillsammans med några gamla krukblomster som fått övervintra tycker jag att den uttrycker både förfall och hopp. Det sägs att det vänder nu. Att vi går mot mörkare tider. Nej, så är det inte, titta upp mot himlen och se! Nu går jag mot ljuset och imorgon ska jag röja här och göra fint igen.

Glad midsommar!

Ingela

comments