Mina vägar och omvägar

Mina vägar och omvägar

 Jag hade tidigt ett behov av att få uttrycka mig genom musik och skrivande. Det har jag också gjort hela tiden, men felprioriteringar och händelser utanför min kontroll har sparkat ut mig på omvägar.

Som ung tjej gör man ibland mindre kloka val. Det är inte lätt att se i förväg vilka konsekvenser detta kan få. För att lyckas bygga en hållbar karriär inom musiken krävs i princip en stenhård satsning till 110 procent. Så blev det inte för mig.

Jag började skriva låtar i yngre tonåren och portföljen innehåller idag över etthundrafyrtio låtar. Vägen har varit lång och slingrig. Både i skolan och hemma uppmuntrades jag att satsa på musiken. Jag tog sånglektioner, pluggade harmonilära, deltog i några talangtävlingar och började utbilda mig inom musik, men i tjugoårsåldern gick jag in i ett destruktivt äktenskap utan att se konsekvenserna. Jag födde tre barn på tre år och fick bära hela ansvaret för hem och barn. Vardagen bestod av kontroll, tvång och psykisk misshandel. För barnens del även fysisk. När jag till sist bröt mig ut ur förhållandet var jag tjugosex år och ensam mamma till tre små pojkar, som krävde mycket uppmärksamhet, samtidigt som jag kämpade med att hitta mig själv igen efter flera år i något som liknade hjärntvätt.

Bekräftelser

Men jag var fri och kunde planera och börja jaga mina drömmar igen. Nu skrev jag många låtar och en hel diktsamling, som refuserades av flera förlag. Men när jag skickade in två låtar till en låtskrivartävling fick jag förlagsavtal på de låtarna. Lite senare fick jag napp hos ett annat musikförlag som skickade in en av mina låtar till melodifestivalen. Nytt förlagsavtal. Och trots att det inte ledde någon vart blev jag uppmuntrad av erkännandet från de två musikförlagen och fick energi att fortsätta skapa.

En kreativ period

När jag inte ägnade mig åt smutstvätt, matlagning, inköp och omsorgen om barnen satt jag vid mitt piano med min kassettbandspelare bredvid mig och komponerade låt efter låt. Nu skrev jag några av mina bästa låtar. Jag gick nån kurs i låtskrivande och träffade likasinnade. Många berömde mina låtar och jämförde mig med stora namn i branschen. Jag skickade in demos till förlag och skivbolag och fick positiv feedback, men inga egentliga resultat. Så höll det på i flera år. Jag jobbade som översättare (fick äntligen vara skribent – en dröm som blev sann!) och mitt i allt detta blev min andra son, som var sex år, svårt sjuk.

Kampen för försörjning

Tuffa tider följde och musiken fick ligga på hyllan. Jag och sonen bodde praktiskt taget på sjukhuset långa perioder i ungefär ett års tid. Som ensamstående småbarnsmamma måste jag sedan hitta vägar till försörjning. Översättaruppdragen upphörde och jag fick ta ströjobb här och där, på mentalsjukhus och i storkök. Jag gick på teaterskola och så småningom träffade jag en ny man och fick en fjärde son.

Jag hittade nya samarbeten med musiker och skrev låttexter till ett popband, vilket även ledde till ett par skivinspelningar och ett bidrag till melodifestivalen med en professionell artist som framförde vår låt. Men inte heller denna gång blev låten utvald att delta i tävlingen.

Återfall

Låtskrivandet fortsatte, jag använde en portastudio och min synt och ringde upp en rad musikförlag, förberedde dem på att jag tänkte skicka dem en demo och frågade vilken typ av låtar de sökte just nu. Någon vecka senare följde jag upp med ett nytt samtal för att höra om de hunnit lyssna. Det hade de ofta och då fick jag ofta höra att de ville höra mer. Jag skickade fler låtar och försökte hålla kontakten med de förlag som gillade min musik. Ibland gjorde jag besök hos förlagen och skivbolagen. Jag bokade en tid med dem och tog med min demo och de lyssnade medan jag satt där. Jag var till och med i London en gång och besökte folk i musikbranschen. Även de gav mig positiv feedback och gillade det de hörde. På EMI i Stockholm hade jag en kontakt som jag önskar att jag inte släppt taget om. Hon gillade mina låtar och ville höra mer, som de flesta, men jag återkom inte. Jag gick på Kulturamas regilinje och var i en väldigt intensiv period när min son fick återfall i sin leukemi och ett drygt år senare dog, femton år gammal.

Fler erkännanden

Nu var jag närmare fyrtio år och kände mig stressad över det. Jag berättade förstås inte om min ålder, men kände en viss oro över att den skulle ses som ett hinder. Men jag intalade mig själv att låtskrivare kan man vara i vilken ålder som helst. Jag var inte artist i första hand, även om jag sjöng in mina låtar och älskade att sjunga. Det gör jag fortfarande, jag är ju utbildad för scenen. För musikförlagen blev utmaningen att placera mina låtar hos en passande artist. Det var hindret som oftast gjorde att vi inte kom längre.

Men flera A&R-ansvariga (artist och repertoar) på skivbolag gillade det de hörde och jag fick höra saker som att ”du kommer att lyckas förr eller senare”, ”den här skulle Marie Fredriksson kunnat sjunga, så bra är den”, ”du låter som Kate Bush”, ”det här är en väldigt stark låt, har du fler lika starka?” och så vidare. Därför fortsatte jag och därför visste jag att jag var bra nog.

Nya bakslag

Två av mina pojkar hade npf-diagnoser och när killarna kom upp i tonåren kom problem med skolan som tog tid och energi. Jag sjöng ibland i kyrkor och på fester, hade några egna konserter och fortsatte skriva låtar, ensam och tillsammans med andra, medan jag jobbade med annat för försörjningen. Jag utbildade mig mer och fick bra jobb, bland annat som kultursekreterare och jobbcoach. Jag passade på att gå kurser i musikproduktion och lärde mig Cubase och inspelningsteknik. Mina låtar blev bättre med tiden och med nya kunskaper.

Jag gav ut ett album 2013 och sedan ett par singlar. En musikjournalist på Malta lyssnade på mitt album, tog kontakt, skrev att materialet var ”really nice” och spelade en av mina låtar i Maltas Radio One. Jag fortsatte skicka låtar via olika onlinetjänster och fick mycket fin kritik från USA, där A&R-personer uttryckte lovord över låtarna.

Samtidigt hade jag ett vanligt arbete och all ansträngning med jobb och studier gav mig så småningom en utmattning som satte stopp för nästan all aktivitet under en tid.

De senaste åren har jag parallellt med heltidsjobb försökt hitta balans i livet för att hantera min utmattning och en stress och hjärntrötthet som jag verkligen inte såg komma. Det var som ett blixtnedslag. Lika plötsligt fick jag sedan diagnosen bröstcancer och jag undrade när jag skulle orka med musiken igen. Men den fortsätter att komma. Den knackar på och låter sig inte stoppas.

Omvägarna har lärt mig mycket och jag ser dem som källor till inre kraft och känner ödmjukhet inför livets oförutsägbarhet. Omvägarna har gett mig erfarenheter som jag hoppas gör min musik och mina texter starkare, mer personliga och berörande. När jag satsade som mest kom livet emellan. Men jag är på banan och det har jag varit länge.