Trösta mig, säger låttiteln. Och tröst behövdes. Ofta föder de svåraste stunderna de bästa sångerna.
Mitten av åttiotalet var en produktiv period i mitt låtskrivande. Nu skrev jag några av mina bästa låtar. Console Me var den jag mest trodde på. Den skulle bli min ”hit”. Men den växte fram i en tid då mitt fokus måste vara på mina barn. Framför allt min mellanpojke, som behandlades för leukemi.
Jag skrev låten vid mitt piano. Vid samma tid anmälde jag mig till en låtskrivarkurs i Nacka och tog med mig Console Me och en till låt (Secret Corners) för att jobba med i lärarens studio. Vi var en liten grupp elever som alla skrev låtar och vi jobbade med vars och ens material i tur och ordning. Läraren var en amerikansk musikproducent, som faktiskt hade samma efternamn som jag, John Berger. John jobbade med mig på låten och gav mig feedback. Det var han som fick mig att skriva sticket, vilket blev ett extra lyft för låten. ”You are VERY talanted”, sa han i enrum till mig när de andra inte hörde. Orden betydde mycket för mig. Och han tyckte att låten var så bra att Marie Fredriksson kunde sjunga den.
Introt är ett bidrag från Mikael Lundgren (tidigare medlem av gruppen Grace) som tyckte att jag lät som sångerskan Sally Oldfield. Vi bodde båda i Märsta vid tiden då jag jobbade med låten, och jag besökte honom i hans hemmastudio, där introt kom till.
Lite senare spelade jag in den slutliga versionen i en studio i Stockholm. Producent var Allan Gutheim, som även bidrog med arr tillsammans med mig. Slingor som jag komponerat fram på pianot blev nu elgitarrslingor och flöjter. Låten fick tyngd, vilket jag gillade. Den var en rocklåt.
Låten togs emot lite olika av musikförläggare i branschen. Flera älskade den och öste beröm över mig. Bobby Ljunggren sa på telefon att låten var bra och speciellt refrängen. Den var riktigt bra! Han ville dock att jag skulle göra om verserna, som han inte tyckte var skrivna enligt konstens regler. Om jag ändrade låten så att verserna blev lika bra som refrängen, då skulle kanske Jill Johnson kunna sjunga den. Sa han.
Men Gunnar Skoglund på Gazell Music sa att låten var riktigt riktigt bra, och inte bara refrängen, utan hela låten rakt igenom. Han sa just de orden och jag nästan småskrattade i luren när jag tänkte på vad Bobby just sagt. Så olika kan två musikförläggare uppfatta samma låt.
Jag valde att inte ändra någonting, trots möjligheten att få en känd artist att spela in den. Det var min låt. Console Me skulle vara Console Me. Jag gillade den som den var.
Den var inte bara ett exempel på låtskrivarhantverk. Den var ett uttryck för de känslor och den verklighet jag levde i. Den är fortfarande en av mina bästa låtar.
