Den svarta augustihimlen påminde mig om låten ”Watcher of The Skies”. Klicka på bilden och lyssna!
In real life. IRL. Det hände mig inatt. En nära livet-upplevelse mitt i förorten. Det var meteorregnet, perseiderna, som passerar varje år vid den här tiden. Men i år var månen osynlig, vilket ökade chanserna till ett spektakulärt skådespel på himlavalvet.
Där jag bor är det svårt att hitta en riktigt mörk plats, men jag såg sju stjärnfall på den korta tid jag var ute. Där stod jag och stirrade, rakt upp, med armarna bakom huvudet för att undvika nackspärr, och en tanke slog mig, mitt i universum (eller mitt i planeten): Den moderna människan har sällan några riktiga upplevelser, tänkte jag. Snarare applevelser. Finns det någon app som heter IRL? Om den fanns så skulle jag nog bli ganska misstänksam.
Hur kunde vi klara oss utan dem?
Vi lever våra liv tillsammans med mobilen, och fyller den med appar för allsköns nöjen och nyttigheter. Jag gillar verkligen mina appar. Det är inte det. De är kanonbra. Om jag hamnar vilse i en ny stad kan jag lätt och fort få reda på var jag är och hur jag ska ta mig fram. Jag kan kolla busstiderna, jag får veta om tågen är försenade, jag kan beställa mat hem till min dörr. Jag betalar mina räkningar i appen från min bank, jag skriver meddelanden till vänner och familj, kollar mejlen, twittrar och facebookar, lyssnar på musik, kollar nyheterna och tevetablån, lägger upp bilder i molnet – vårt virtuella universum – och sist men inte minst kan jag varje år i december ha koll på om inte någon äntligen lyckats bränna ner Gävlebocken.
Så appar är bra, de är till och med väldigt bra. Det är precis som när espressomaskinerna kom. Plötsligt fattade vi inte hur vi klarat oss utan dem.
Tetris och hallonbuskar
När jag åkte tåg senast satt ett syskonpar i 10-12-årsåldern intill mig. De satt båda två djupt försjunkna i sina mobiler medan vi passerade det ena hisnande naturscenariot efter det andra. Underbara vattendrag, berg, ängar med hästar och kor. Skogar. Barnen missade allt.
Nyligen besökte jag min femåriga sondotter. Hon visade mig några fina kottar, ett hallonställe och vi byggde en koja tillsammans av några grenar. Visst lånade hon också pappas mobil ibland, och jag lärde henne spela Tetris på den. Jodå, det är helt okej, men vi glömmer lätt att vi är naturvarelser, skapade att leva i och njuta av naturen. De gamla klassiska motpolerna natur och kultur har sedan länge hamnat i obalans. Vi vantrivs i kulturen, sa redan Freud. Utmaningen idag är att det är varje individ som själv måste hålla balansen. Det är en tuff tid vi lever i. Vi får inte mycket hjälp av omgivningen, när det finns kommersiella intressen som hellre ser att du köper än att du mår bra. För egen del har jag just upptäckt att min fina mobils lagringsutrymme börjar ta slut. Jag har försökt ta bort en del onödigt och rensat, men det verkar ändå som att jag nog behöver en ny mobil helt enkelt. Så vist är det ordnat. Endast den nyaste skrytmodellen är bra nog. I två år.
Watcher of the skies
Men när jag går ut på fotbollsplanen mitt i natten och beskådar den svarta augustihimlen, fylld av stjärnskott och brinnande småsten, då har jag glömt mobilen hemma. Det finns liksom inget behov av en mobil där. Dessa flyktiga ljusfenomen är ju ändå näst intill omöjliga att fånga på bild, åtminstone med mobilen. De glimmar till, bildar ett tunt streck på himlen och slocknar, på en sekund. Vart jag än tittar lyckas jag inte fästa blicken på en enda. De dyker upp där jag inte har ögonen. Lekfullt, retfullt. Jag önskar mig något och tänker på en gammal låt jag lyssnat mycket på förr – ”Watcher of The Skies”.
Nöjd med mina sju sköna stjärnor skyndar jag hemåt, och möts av sonen som oroligt frågar varför jag inte hade mobilen med mig mitt i natten. Han har försökt ringa. Men jag hade ju sagt att jag skulle gå ut en stund.
Och här är mitt mål för den kommande dagen: att minska något på applevelserna och förhöja upplevelserna – in real life. Följer du med?