BARA LITE TILL …

posted in: Ingelas blogg | 0

Vad gör man när datorn är så varm så den nästan glöder? Hårddisken är full. Ska man fragmentera för att få plats med LITE till? Ja, jag pratar om hjärnan, alltså. Vår avancerade superdator. Även den kan krascha. Nu är också jag där. Me too.

Det kom så plötsligt. Utan förvarning. Hjärnan bara gungade till. Det var något nytt som jag aldrig upplevt tidigare. Jag lydde direkt. Jag undrade först om det kunde vara en hjärntumör, men jag fattade ganska snabbt. Hjärnan har fått nog. Utmattning. Hjärnan säger ifrån: hit, men inte längre! Backa nu, innan det är för sent! Jag lydde. Jag ska inte in där, jag ska inte igenom väggen!

Jag som visste allt om sånt här. Trodde jag. Jag var ju inte ens stressad. Jag var bara hemma. Jag vet allt om stress, avspänning, kroppsmedvetenhet, att vara i nuet, mindfulness. Jag kan allt det där och har länge kunnat det. Men det här är en annan typ av stress, en hjärnstress. Det känns inte som vanlig stress. Jag andas lugnt. Pulsen är normal. Jag är inte ens trött. Jag trodde nog att utmattning handlade om något slags trötthet.

Jag visste inte att det kunde komma så plötsligt, utan förvarning. Jag kan inte läsa ett ord till. Duktig. Det ordet. Nej, jag har aldrig varit duktig. Jag har nästan känt förakt inför ordet duktig. Pålitlig däremot. En som gör vad hon lovat. Sådan har jag alltid velat vara.

Jag har hört så många historier om det här. Jag har haft kolleger som drabbats, jag har läst om det, pratat om det med människor, suttit i samtal med medarbetare som varit sjukskrivna länge på grund av utmattning. Jag har hört dem berätta och nu känner jag igen det de berättat för mig. Det är precis det jag börjar känna nu. Fast det kom bara för några veckor sedan, det är alldeles nytt för mig.

Men jag är ju bara här hemma, jag måste inte gå någonstans! Det är bara jag själv som står med piskan. Piskan, förresten? Jag har alltid varit snäll mot mig själv. Jag sover länge på mornarna, unnar mig pauser, roliga teveprogram, filmer. Nu klarar jag inte ens av att sätta på teven, inte kolla Facebook, inte kolla mejlen. Klarar inte att sätta på datorn, inte ens öppna en bok. Hur kan det komma så plötsligt? Utan varningssignaler. Jag var inte stressad. Fast orolig var jag. För mina studier, slutspurten, skulle jag hinna, skulle jag palla med allt. Ta hand om hemmet, ta hand om trädgården, göra saker jag lovat, vara med och sjunga, församlingens Facebooksida …

Jag kan ju sånt här, jag är utbildad i det här, jag har läst om det. Jag har högskolestudier i rehabiliteringsvetenskap, hälsopedagogik, organisation och ledarskap, arbetsmiljö, jag har till och med varit arbetsmiljöombud (skyddsombud) och drivit på för förbättringar på arbetsplatsen. Jag har stridit för att arbetsgivarna måste ta mer ansvar för den här situationen som har gått överstyr för länge sedan. En av mina kursböcker hette ”Gränslöst arbete”. Där har vi det. Det är ju det som är nyckeln. Detta nutida fenomen, att alltid förväntas vara nåbar och tillgänglig, att jobba hemma, inga gränser för när arbetsdagen börjar och slutar. Men jag har ingen chef över mig nu. Det är jag själv som bestämmer. Jag råder till stor del över min egen tid. Mitt kontor är hemma i salongen. I soffan. Eller till och med ute i min baden-baden-fåtölj på altanen. Visst låter det bra? Härligt och fritt.  Det kan ju inte skapa utmattning? Man tycker ju det, men det kan det. Och jag skulle ju aldrig drabbas! För jag visste ju så bra! Det är bara alla andra som inte fattar att man måste sätta en gräns, att man ska ta det lugnt. Stanna upp. Andas. Inte ta hem jobbet. Även i pandemitider med hemmakontor måste man stänga av klockan fem och vara ledig. Det har jag varit supernoga med i alla år! Som chef har jag varit tydlig med att jag inte delar ut några guldstjärnor till den som tar hem jobbet. Jag har ytterst sällan gjort det själv. Inte förrän nu. Nu är jobbet hemma och hemma är jobb. Och jag vet att det finns många där ute som kan stämma in i kören, säga ja och amen, me too. Vi har varit där. Vi vet vad du snackar om, Ingela. För detta drabbar både män och kvinnor i alla åldrar.

Men jag orkar nästan inte prata med en enda människa. Jag orkar inte lyssna när människor pratar med mig. Min hjärna måste bara vila nu. Jag är sällan den som springer i onödan, jag tar det lugnt, jag jäktar inte. Till och med i Stockholms tunnelbana brukar jag passa på att njuta av att gå långsamt och låta alla andra jäkta förbi och krocka med varandra bäst de vill. Men när jag tänker efter så inser jag att jag har jäktat i tanken. Jag har skyndat mig att läsa, jag har försökt ta mig framåt till nästa moment. Simultankapaciteten, den kan vara farlig. Det är ingen dygd att kunna hålla bollar i luften. Men jag ska väl klara av att hålla koll på det ena och det andra! Kolla Facebook lite igen och se vad det är på teve ikväll och skriva en inköpslista, svara på det där mejlet, radera en massa spam och skräpmejl, tjugo om dagen minst. Allt det här låter som lyxproblem. Välfärdsproblem. Och det är det kanske också. Men nog så allvarligt. För det är just alla de där små detaljerna som tillsammans skapar en utmattning. Min hjärna klarar bara av en sak i taget nu. Och knappt det.

Ända sedan jag var ung har jag fått lära mig verktygen, slipa på dem, använda dem. Jag har lärt mig hur man tar hand om sig – kropp och själ, rörelse och avspänning. På dramatiklektionerna i gymnasiet, på teaterskolan, alla sånglektioner jag tagit och alla massagetimmar jag fått glädjen att njuta av, har jag byggt upp ett skyddsnät. Jag har föreläst om hälsa, välbefinnande, om vikten av att andas och vara i nuet, att inte stressa. Jag kan allt det där. Man kan nästan bli duktig på att kunna allt det där. Och duktighet är inte lösningen på problemet.

Vad är en bra dag? En bra dag är en dag då jag får så mycket som möjligt gjort. Eller? Att hushålla med tiden, att ta vara på tiden är något vi värderar högt idag. Man skulle kunna kalla det effektivitet. Bara lite till. Vi tror att vi ska klara bara lite till. Det har jag också lärt mig väldigt bra. Om jag har flera saker på gång samtidigt, till exempel, då kan jag bli klar tidigare och få vara ledig sedan. En morot så god som någon. Om jag snabbar mig och gör klart den här uppgiften så kan jag börja på nästa lite tidigare än planerat och få ledighet sedan. Och njuta. Och vara lugn med att jag kan få tillåta mig att njuta av min ledighet. Den där ledigheten måste förtjänas. Och jag måste ju få vara HELT ledig också, när jag väl är det. Så varje litet hinder som tycks vara ivägen måste först bestigas. Jag tror att jag är effektiv, att det är en bra strategi. Jag tror att jag tar vara på tiden. Det ska man ju. Det upprepas som ett mantra. Och märk väl – jag har aldrig varit någon pedant. Jag har aldrig sett mig själv som någon tidsfascist. Tvärtom. Jag har gett goda råd till alla, att ta det lugnt och vara rädd om sig. Och jag har varit strikt noga med att inte ta hem jobb.

Det hjälper tyvärr inte.

Och det där med roliga saker handlar det om också. Jag gör ju bara ROLIGA saker. Inget som någon tvingat mig till. Inga uppgifter jag inte vill ha. Jag har valt dem själv. Det är ROLIGT. Jag har studerat senaste året. Att sitta och läsa en bok är ju så avkopplande och dessutom givande! Tänk att få göra det man tycker är roligt! Men då minns jag vad jag både läst och hört från andra som varit här, att det är just de personer som gillar sitt jobb så mycket, som älskar att jobba, det är de som framför allt är i riskzonen. För till och med roliga grejer får min hjärna att säga: stopp nu, det är nog! Hit, men inte längre!

Och det är inte bara svaga personer, som drabbas av detta – tvärtom – det är ofta de starkaste, de lojalaste, de uthålligaste kämparna, de som brinner för sitt jobb! Som vill hjälpa till, som vill leverera, bidra, göra skillnad! De brinner för sitt jobb, men nu är det min hjärna som brinner. Jag har läst fem högskolekurser under senaste läsåret.

Jag kan ju hantera det här. Så har jag tänkt. Ja, men det är just detta hanterande som ställer till problem. Simultankapaciteten, att klara att hålla flera bollar i luften. Det har aldrig varit något problem för mig förut. Och när jag ändå håller på med det här så kan jag ju passa på och göra det där också. Det går snabbt. Det är enkelt. Det fixar jag.

Det är som om det finns något hormon eller någon substans som vi människor producerar när vi är aktiva med tankeverksamhet av olika slag. Och det är som om det finns en gräns för hur mycket hjärnan tål av denna substans. När vi har pumpat in allt vad hjärnan tål så stängs dörren. Då säger det stopp. Det får inte plats mer. Det finns ingen annan väg än att backa. Och det finns ingen annat bot än vila. Fullständig vila. Det är som att stå och tanka bensin i en bil, men det finns ingen display eller mätare som talar om hur mycket bensin du pumpar i eller hur mycket utrymme det är kvar i tanken. I själva verket vet du inte ens om att du står där och tankar bensin. Plötsligt är det fullt bara och du trodde att det skulle komma gradvis, men det kom som en smocka.

Och jag trodde nog att man skulle känna sig stressad innan det hände. Att jag skulle få någon typ av varningssignal. Men det är skillnad på att veta om det här, att känna till hur det förhåller sig, att det förekommer och är vanligt, att ha pratat med folk som varit där – och att verkligen uppleva det själv. Så nu är jag här. Och jag ska inte in genom väggen! Så därför måste jag lyda min hjärna när den säger till mig: VILA! Återhämtning!

Prästen predikade härom söndagen om tystnaden. Att den har blivit en bristvara. Att tystnaden är utrotningshotad i vår kultur. Vi är inte skapade för allt det här bruset som vi omges av idag. Det är vi människor som har skapat det. Vi sätter igång och förbättrar allting omkring oss. Allt det där förbättrandet, utfyllandet av tystnaden. Vad är det? Tänk om vi skulle låta bli att förbättra? Om vi skulle stå emot lusten att ständigt fixa allting omkring oss. Låta tillvaron vara ofullkomlig. Låta bli att fylla tystnaden. Stanna upp och vara i tystnaden istället. Vi behöver tystnad och vila. Livet går inte ut på strävan. Livets mening är inte arbete, faktiskt. Vi får vara inaktiva, passiva, stilla, tysta. Vi får misslyckas. Vi får faktiskt till och med avstå från att försöka lyckas.

Vad är det som driver oss till allt detta strävande? Vilken är din drivkraft? Jag tror att både samhället, arbetsplatserna och vi själva har skapat problemet ända sedan industrialismens gryning. Först var det arbetarna som tröttades ut, och det är det fortfarande. Men sedan har också tjänstemän och -kvinnor drivits till gränsen och det finns inga andra än vi som tillsammans kan lösa det. Det första och viktigaste steget är att ta problemet på allvar.

Men just nu orkar jag inte tänka mer. Nu sitter jag bara och stirrar rakt fram på min gråblommiga tapet. Det är skittråkigt. Men allt det där som förut var avkopplande för mig får nu min hjärna att nästan koka.

Det var jobbigt att skriva ner detta, men det mesta hade jag dikterat i min mobil, en mening i taget. Det känns ändå så pass viktigt för mig att dela med mig av vad jag går igenom, som en varning till andra. För själv fick jag ingen.