När jag var mitt uppe i mina studier hände det alltför ofta att jag satt och nickade till över kurslitteraturen. Så jag slumrade på soffan igen, och drömde en dröm.
Jag och min unga son skulle hämta något i ett utrymme som liknade en lada. Alla mina söner är vuxna nu, men i drömmen är de ofta barn igen, som förr. När vi förrättat vårt ärende och skulle lämna utrymmet upptäckte vi en uggla därinne. Jag försökte få den att flyga ut, men den blev kvar där. Min son och jag gick iväg och när vi senare kom tillbaka ville jag släppa ut ugglan, men den hade flugit upp och satt sig högt uppe på en avsats där den byggt sig ett litet näste. Där satt den nu och vi tittade på den. Då upptäckte jag en man utanför som hade en kamera riktad mot ugglan. Han ville filma eller fotografera den. Jag försökte få ugglan att stanna kvar så att mannen kunde få sina bilder. Sedan lät jag ugglan flyga fritt från platsen. Jag talade med mannen och berättade vilken tur han haft som kunnat komma åt att fotografera ugglan, eftersom vi tänkt släppa ut den. Han verkade inte riktigt förstå vad jag menade.
När jag vaknade funderade jag över drömmen. Vad kunde den betyda? Jag betraktade kursboken som låg på min mage. Ugglan – det är ju kunskapen. Kunskap som kan dokumenteras, bevaras och släppas fri. Jag ville släppa den fri, låta den flyga så att den kunde få njuta av friheten och så att andra kunde få glädjas åt den. Mannen med kameran ville dokumentera och bevara den, ta ögonblicksbilder och på så sätt njuta av dess skönhet. Också det är ju ett sätt att bevara den och sprida den till andra. Men vad skulle han ha bilderna till?
Kunskap är makt, men inte alltid vishet. Och mycket sällan kärlek. Är det detta den handlar om, min dröm om ugglan? Handlar den om kunskapens väsen? Om att bevara, dokumentera, förvalta kunskap. Och om att släppa den fri. Att kunskapen faktiskt har ett eget liv, egna vingar. Och att vi inte kan behålla den, äga den, hur mycket vi än filmar, fotograferar eller målar av den. Hur mycket vi än försöker fånga kunskapen eller forma den, så kommer den alltid att flyga iväg på egna vingar och förändras längs vägen. Åldras, föråldras. Människor kommer att betrakta den, njuta av den, glädjas åt den, se den från olika vinklar, olika perspektiv.
Den kan sitta still i sitt eget näste, i en bokhylla, på en datafil och den kan färdas över hela jorden. Den kan fångas in och användas för olika syften, den kan sättas i bur, stoppas upp och hamna på museum. Yngre generationer kommer att ifrågasätta den, revidera den, byta ut den. Den kan användas för att hävda tolkningsföreträde och för att göra sanningsanspråk. För att skapa nya berättelser, narrativ. För att härska över andra, skapa lagar och utöva våld. Kunskap ger makt, men sällan vishet. Och nästan aldrig kärlek.