När jag var ung var jag orolig över att andra inte skulle tycka att jag var bra nog. Jag spelade roller med andra, och försökte vara bättre, intressantare och säkrare än jag egentligen var. Jag bar masker och kostymer och var livrädd för att visa mitt sanna jag, men längtade hela tiden efter att de andra skulle tycka om mig precis som jag var.
Jag skrev en låt om detta på åttiotalet (den heter If I’m Honest och videon finns här nedanför) och jag tycker att den är lika aktuell nu som då. Många unga (och även äldre) känner osäkerhet och ibland självförakt (det gjorde jag) och brottas med skönhetsideal och prestationskrav. Istället för att blomstra i all vår naturliga skönhet och livsglädje låser vi in vårt sanna jag, gömmer oss i självförsvar, spelar teater och känner oss vilsna i världen. Och går sakta sönder inombords. Vi slutar äta, vi skadar oss själva, dricker eller tar droger för att slippa känna smärtan över vår förlorade sanning.
Har du erfarenheter av detta som du vill berätta om? Har du några bra knep eller tips att dela med dig av? Hur gör du för att stå emot omvärldens förväntningar och krav på att du ska vara ”rätt”? Hur ska vi våga vara den vi är? Hur stort är vårt ansvar för varandra i detta? Kan vi nå självkänsla och älska oss själva när vi inte ens vet vilka vi själva är?
Jag tror att vi behöver påminna oss själva och varandra om att vår inre sanning är den mest värdefulla. Innerst inne finns någonting vackert. Vi är inget att skämmas för, vi är värda att älska och älskas och att få ge uttryck för vår egen unika identitet. Du är mer än okej som du är!
Ingela