Nu tänker jag erkänna en sak, och påsken är ju en utmärkt tidpunkt att berätta detta: När jag var tjugo år bestämde jag mig för att bli en kristen. Alltså en sån där ni vet som lyssnar på pinsamma andliga sånger, säger amen och halleluja och påstår att Gud håller hela världen i sin hand och sånt.
Jag klev in i kyrkans värld och kände mig ibland ganska bortkommen. Alla andra verkade vara födda framför altaret, medan jag var uppväxt i en helt vanlig familj där man satt framför teven på söndagarna. Visserligen hade mamma en barnatro som ibland visade sig, genom att jag fick lära mig be Gud som haver på kvällarna, och en gång följde jag faktiskt med henne till julottan i S:t Eriks kyrka i Sollentuna där vi bodde, men vi var ingen kristen familj. Jag konfirmerade mig som många andra ungdomar från vanliga familjer och var också med i en flickkör som sjöng på gudstjänster. Så något slags bild av kyrkan som en god plats hade jag nog ändå.
Härlig är jorden – runt valborgselden
I tonåren kallade jag mig agnostiker, jag ansåg att man inte kan veta om det finns någon Gud eller inte. Jag provade på många olika roller i mitt sökande efter identitet, från hårdsminkad modedocka till högljudd anarkist, och för mig var frågan om Gud inte särskilt viktig, förrän jag kom i kontakt med några kristna ungdomar i Småland, där jag studerade musik på en folkhögskola. De läste ur Bibeln för mig, och jag ifrågasatte när det som stod där verkade motsägelsefullt. De försökte övertyga mig att bli frälst, men de räknade inte med att jag var en skarp analytiker som hittade sprickor i deras resonemang. Jag hade inga problem med jungfrufödseln eller att Jesus gick på vattnet. Om Gud finns så är han väl allsmäktig, tänkte jag. Svårare var det med det teoretiska. De sa att det står i Bibeln att när jag blir frälst så blir jag inskriven i livets bok, men jag hittade ett ställe där det står att vi är skrivna i livets bok från begynnelsen. Det höll ju inte, hur kan man tro på något så inkonsekvent? För att inte tala om det klassiska teodicéproblemet: hur kan det finnas en god Gud när världen är full av ondska? Jag gav dem tufft motstånd, men de var ändå trevliga människor, det var något hos dem som drog mig till dem och jag lät mig övertalas att följa med dem ut till ett ställe på landet för att fira Valborg tillsammans med deras församling.
Vi stod alla tätt tillsammans i skymningen, runt den värmande elden och sjöng: Härlig är jorden, härlig är Guds himmel… Inga fyrverkerier, inga tivolin, bara vi, stillhet, värme, ljus och sång. Det rörde vid något inom mig. Det var en sådan lugn stämning och alla var så äkta och naturliga. Här fanns inget behov av att spela roller eller imponera på varandra. Ingen gjorde sig till, ingen var nonchalant eller konstlad. Alla var sig själva, oförställda, och jag kände mig lättad och på något sätt hel. Det var ingen enskild människa som var i centrum för uppmärksamheten. Jesus var i centrum. Och jag fattade plötsligt att det inte handlar om logik och analyser – det är något som händer på ett djupare plan. När vi låter Honom vara i centrum ser vi honom i varandra. Och älskar varandra. Det är ett under.
Det är snart trettioåtta år sedan detta inträffade. Sedan dess kallar jag mig kristen. Jag kan fortfarande känna mig bortkommen bland somliga, men mest känner jag mig hemkommen. Guds folk är en brokig skara, precis som alla folk, och jag kan inte hålla med om allt som sägs och tycks. Det får stå för dem. Jag försöker älska alla ändå, för det är jag kallad till. Gud älskar ju oss alla.
Det minst politiskt korrekta
Men varför ska man då tro på Gud och på Kristus idag? Vilken är min största anledning till att jag envisas tro? Det minst politiskt korrekta i Sverige idag är att tro på Jesus. Men Jesus är befrielse – en frihet att få vara just den jag är ämnad att vara! Jag har brister och mörka sidor i mig som alla andra. Det mörka kan jag inte själv besegra. Jag går vilse. Jag sårar en medmänniska. Jag känner ilska och hat. Jag har gjort så mycket fel och ont. Men han förstår och han har förlåtit. När jag håller mig nära honom kan jag helas och förvandlas, genom hans kraft. Han känner mig helt, i mina svartaste vrår kommer han in och säger: du är älskad.
Kärlek är inte något man kan tvingas till. Vem vill ha någon som ”älskar” av tvång? Den som verkligen älskar oss högst av alla – så högt att han kom till oss som en enkel snickarson och gav sitt liv för oss – Han tvingar ingen människa. Därför är vi fria att välja honom eller att vända honom ryggen. Gud vill inte ha marionetter eller robotar. Han vill ha vår sanna och frivilliga kärlek. Det måste vara möjligt att välja bort kärleken för den som inte vill. Men vi tillhör alla hans rike och han vill ha oss var och en hos sig, här på jorden och i livet efter detta.
Älska varandra
Vi ska älska varandra. Det är hans vilja. Men han styr oss inte, om vi inte ber honom leda oss. Han har gett oss ansvar för jorden och för varandra.
När vi väljer bort den som först älskat oss bildas en tomhet och ett mörker i världen. För mig är det svaret på teodicégåtan. Människan måste stå för sina val, men om vi vänder oss till Gud så griper han in och hjälper oss. Det som händer i världen idag är ett resultat av människans val och ett tecken på en djup inre oro och vilsenhet hos många.
För mig handlar kristen tro om sanningen i människan, om de djupaste behoven som vittnar om att vi hör till Hans rike. Själva det faktum att vi har en andlig eller existentiell längtan är för mig ett gudsbevis. Men vi behöver också lära oss att släppa in honom i våra hjärtan. Att våga göra det. Först då kan världen bli en ljus plats. Jag klarar inte av att älska mina medmänniskor utan hans hjälp. Här finns en kamp. Men han har lovat att den slutar gott.
Så jag säger faktiskt amen och halleluja ibland, fastän jag tycker att det kan låta lite lustigt (det tror jag faktiskt att ganska många kristna tycker, särskilt vi som inte vuxit upp i kyrkbänken). Och jag sjunger en lovsång och känner att Hans ande fyller mitt inre, som en helig närvaro. Han har blivit som luften jag andas – livsviktig! Ibland har jag också fått tydligare bevis på hans närvaro. Upplevelser som är svåra att bortförklara. Dem berättar jag om ibland för den som vill höra. Och jag ber: att Han ska fortsätta sitt verk här på jorden – att kalla fler vanliga skärpta analytiska agnostiker, anarkister och ateister – människor av alla slag – trotsiga, ledsna, arga, originella, roliga och smågalna, för att det goda ska växa och bli starkare, och det onda ska dö ut av brist på näring. Påsken handlar om seger – över döden och över ondskan. Jesus har segrat. Det är det som är grejen. Vi behöver inte vara rädda. Världen ser ganska mörk ut idag. Men det finns kärlek. Han är på riktigt. Han lever nu. Och vi behöver honom mer än någonsin nu.
Ingela Berger