(Favorit i repris. Tidigare publicerad i maj 2011 på helandetankar.se)
Människor. Alla dessa människor. Jag möter många i mitt jobb varje dag, individer från olika länder, var och en med sin egen personliga, ofta tragiska, historia. Jag får så mycket glädje och energi av dem. De får mig att tro. Jag tror bestämt att det är möjligt, att fred på jorden är möjligt. I teorin.
Jag har lärt mig det arabiska uttrycket ”inchallah”. Det betyder ungefär ”om Gud vill”. Det är vår och vi har avslutningsfika med våra grupper av nyanlända. Vi sitter runt ett stort bord, samtalar och har trevligt och jag leder en liten enkel övning. Den går till så här: Jag håller i en whiteboardpenna och uttalar en önskan. Det kan vara något litet, något jag vill ha i mitt eget liv, eller något stort, som fred på jorden. När jag uttalat min önskan lämnar jag över pennan till den som sitter bredvid mig. Den som håller i pennan säger: ”jag önskar…” Vi lyssnar alla på varandras önskningar. Bara lyssnar, utan att värdera eller kommentera. Bara en bekräftande nick då och då, och pennan vandrar vidare runt bordet.
Önskningarna varierar från sol i helgen till att få återse en älskad bror som är kvar i hemlandet, eller fred på jorden. När alla har sagt vad de önskar sig och pennan kommit tillbaka till mig, säger jag: Jag önskar att alla önskningar ska bli verklighet… inchallah. Om Gud vill. Alla skrattar när de hör mig tala arabiska. Människor blir glada när en annan människa anstränger sig för att tala deras språk.
En grupp människor från sju olika länder, med tio olika språk dricker te tillsammans och ler åt varandra. Vi skriver på tavlan vad ordet ”hej” heter på alla våra språk. Det visar sig att det på flera av språken heter ”salom”, som betyder fred. Vi hälsar varandra med fred här i världen.
Vi tar avsked efter en termin av studier och coaching. Vi kommer att sakna dem. De kommer att sakna oss. Vi hoppas att vi kommer att ses igen, vi önskar dem lycka till på sin resa i det nya landet. Vi kramar om varandra. En ung eritreansk man säger till mig: ”jag uppskattar dig”. Det värmer mitt hjärta. Jag får blommor av en kvinna från Uzbekistan. Röda rosor. Jag vet i mitt hjärta att jag vill dessa människor väl. Jag känner dem inte närmare, men det spelar ingen roll. När jag öppnar mitt hjärta öppnar de sitt.
När jag går därifrån är jag fullständigt övertygad om att det är möjligt. Det är fullt möjligt. I praktiken. Freden finns ibland oss.
På kvällen ser jag ett teveprogram om andra världskriget och ser mer tydligt än någonsin att det är mina vänner som ligger döda där på slagfältet. Och jag tänker att det är precis tvärtom med freden. Den kommer om vi vill. Om människan vill. Gud vill redan. Nu är det upp till oss.
Gå med kärlek i hjärtat till människorna. Ibland är det väldigt svårt. Ibland lätt. Alltid nödvändigt. Det är det enda som kommer att fungera.
Ha en skön sommar!
Vi hörs igen!
Varma hälsningar