Det lysande trädet och min trygghetszon

posted in: Ingelas blogg | 0

Jag sitter på pendeln hem från jobbet. Ett lysande träd i vintermörkret vid Upplands Väsby station påminner mig om min resa de senaste åren.

Det lysande trädet
Ett lysande träd i vintermörkret vid Upplands Väsby station påminner mig om min resa

För några år sedan hade jag svårt att tänka mig att jobba i Uppsala. Det är ett annat län och resan kräver lite mer ansträngning och planering än ett jobb i Stockholms län. Jag hade ingen bil och kände mig lite osäker. Det var bekvämare att söka arbete på nära håll, helst i min hemkommun eller de närmaste grannkommunerna.

När jag fick erbjudande om jobb i Uppsala var jag i ett läge då jag bara måste tacka ja. Under en tid som arbetslös hade jag fått känna på hur det kan vara att sakna pengar. Det var december när jag skrev på avtalet. Snart befann jag mig tidigt varje morgon på Väsby station, där jag vilade ögonen på det lysande trädet i väntan på Uppsalapendeln.

 

Ett litet steg i taget

Att gå utanför sin trygghetszon, att tänja på sina gränser. Vi har alla hört att det är bra. Vi säger till varandra att det är bra. Men hur många vet egentligen? Jag kan berätta – för varje steg man tar utanför zonen tänjs den och blir större. Det är som när ett litet barn vågar släppa mamma och pappa ur sikte en liten extra stund på väg mot nya äventyr i sandlådan. Eller som när samma barn lär sig klättra i trappan – ett litet steg i taget, sedan vända sig om och titta på pappa och skratta, och så ett steg till. Snart var det inte alls svårt att tänka mig Uppsala som arbetsort. Det är ju en trevlig stad dessutom.

 

Dubbeldäckaren

På Uppsalaföretaget stannade jag i sju månader. Nästa utmaning blev ett konsultuppdrag för ett företag som fanns på flera orter – Uppsala, Västerås, Eskilstuna och Stockholm. Jag reste runt med tåg och vande mig vid att ta fram min laptop på tåget och få saker gjorda medan jag njöt av utsikten från dubbeldäckaren. Den känslan var inte alls fel.

Nu har jag nytt jobb igen. Jag har fått större ansvar. Nu ska jag resa runt i ett område som är betydligt större än avståndet mellan Stockholm och Uppsala. Det är till och med lite större än Eskilstuna, Västerås, Uppsala. Och det känns bra, tryggt och helt hanterbart. Tiden på dubbeldäckarna var en utmärkt förberedelse för nästa steg på trappan.

För varje steg jag tagit i trappan har jag förstås lärt mig en massa. Och med lärandet och tänjandet har också följt bättre villkor på olika plan. Om jag är villig att ta steget så kommer det att löna sig längre fram – förr eller senare. Det vet jag nu.

 

VD:n som plockar disk

Idag träffade jag företagets ägare och VD på huvudkontoret. Han höll på att ställa upp ren disk på hyllorna i personalrummet. En lämplig syssla för en VD. Sedan satte han sig bredvid mig och pratade en stund, helt utan att ge signaler om att ha bråttom iväg till något viktigare. Jag gjorde inga pressande ansträngningar för att hålla honom kvar, vi talade i ett lugnt tempo och lyssnade lika mycket som vi talade. Han lät mig bestämma när vi pratat färdigt, och reste sig inte förrän jag antydde att jag tänkte gå vidare.

Även andra medarbetare och chefer på företaget har en skönt prestigelös attityd. Min chef är en ännu ganska ung tjej i jeans, och hon tvekar inte inför att hoppa in och möta våra deltagare ”på golvet” där jobbkonsulterna vanligtvis huserar.

Ett sådant företag bådar gott för framtiden. Jag är full av tillförsikt om att detta trappsteg kommer att leda mig vidare till större utmaningar, vidare trygghetscirkel och en massa roligt på vägen!

Idag är jag tacksam över de tuffa tiderna som tog mig upp på det första trappsteget. Därifrån går allt så mycket lättare. Utsikten lär bli bättre för varje steg sägs det.

Vad blir då nästa steg? Göteborg, Malmö… kontinenten… Som ung drömde jag om att jobba i England.

Ja… kanske… Jag ser inte riktigt vad som finns däruppe på andra våningen, men nånting roligt och spännande tror jag bestämt att det är!

 

comments