Att vandra utan karta

posted in: Ingelas blogg | 0

 

Skummet yrde i aktern
Skummet yrde i aktern.

En lördag tog jag båten ut till en ö i Stockholms underbara skärgård. Jag var svältfödd på sommarupplevelser, det var en av sommarens få soliga dagar och jag ville passa på att fånga den innan grönskan och värmen skulle ta farväl för att ge plats åt rödgula nyanser och kyla. Jag valde en ö jag aldrig tidigare besökt, packade en matsäck och badkläder och gav mig iväg. Äntligen! Vattnet skummar ljudligt i aktern när båten ökar farten och jag fotograferar som en turist fastän detta är min hemstad.

Livet är fullt av vägvisare.

Det är en vacker ö, lummig och glesbefolkad. Jag börjar gå den dryga kilometern mot byn. Jag ser ovanliga fåglar och stannar och fotograferar. Framme vid den pittoreska lilla byn köper jag en glass i lanthandeln. Nere vid bryggan sätter jag mig på en bänk och äter glassen medan jag studerar människorna och miljön runt mig. Granne med handelsboden ligger ett litet café. Jag kikar in och ber att få en cappuccino att ta med mig. De är stolta över sina kaffebönor, det är en sort jag aldrig provat, det vill jag förstås inte missa.

Jag funderar på att fråga efter en karta över ön i handelsboden, men beslutar att utforska ön på egen hand. Det blir mer spännande så. Att se vad som finns runt nästa hörn har alltid lockat mig. Vet man på förhand vad som väntar blir upplevelsen en annan. Den kan bli bra ändå, men jag tycker om att överraskas och få brista ut i ett lyckligt ”wow”!

Så jag väljer väg och går efter den vägskylt som säger att det finns en badplats åt vänster, en och en halv kilometer bort. Efter tvåhundra meter häller jag ut det som är kvar av min cappuccino i det höga gräset. Så bra var den inte, men jag är hyfsat nöjd att ha fått smaka. Om man inte provar vet man ingenting.

Fjäril på blåklint
Min fjäril blev inte så tokig på bild.

Stigen smalnar av och fortsätter upp genom en snårig skog. Försiktigt och metodiskt böjer jag mig för grangrenar och undviker en jättemyrstack innan jag så småningom anar min klippa genom grenverken. Det sluttar nu neråt och jag är framme vid en öde plats vid vattnet. Jag ser strax att det inte är drömstället. Här blir det svårt, ja farligt, att bada. Men jag går ut

Min klippa!
Min klippa!

på den släta klippan och sätter mig, tar av mig skor och strumpor och får i alla fall ett fotplask innan jag dricker mitt te och äter mina smörgåsar. Vattnet är ljummet och skönt. Å om jag ändå kunde bada någonstans tänker jag, men är ganska nöjd ändå. Det är fint här.

Det blåser till och jag ser moln som inte varit där förut. Bäst att bryta upp innan det blir regn. Denna sommar har regnet varit mer regel än undantag, så jag är inte förvånad. Jag fångar smörgåspapperet innan det far ner i vattnet och krånglar mig tillbaka genom snårskogen. Det finns ingen annan väg att välja här.

Jag kommer till ett vägskäl med en vägvisare igen. Det står ”bad” åt ena hållet. Åt andra hållet står det ”not bad”. Någon lustigkurre har lekt med orden och jag kan inte låta bli att föreviga skylten. Jag väljer att följa vägen mot badet, ser ett stort rådjur skynda bort en bit framför mig, men hinner inte fånga det på bild. Jag ser världen genom kameralinsen men kommer också ihåg att leva i nuet. Det är så lätt att glömma att verkligen se när man fotograferar mycket.

Tänk om det alltid var så enkelt att välja väg!
Tänk om det alltid var så enkelt att välja väg!

Till min glädje kommer aldrig regnet. Jag strövar nu på en annan del av ön och fascineras av underligt växande trädstammar, men ser inget mål. Vägen mot badet är lång, längre än jag tror mig hinna med. Båten hem ska gå om en timme. Något bad blev det inte, jag vänder om och går samma väg tillbaka. Kanske borde jag haft en karta ändå. Jag undrar hur den där badplatsen ser ut. Är det klippor, som jag älskar, eller en sandstrand? Är det mycket folk? Jag tycker om avskildheten och vill ha lugnet som ger mig frihet att leva helt och fullt.

På båten tillbaka till stan väljer jag att sitta inne mesta tiden. Jag är lagom trött, inte slutkörd. Det blev inget bad, men jag är nöjd och lycklig över denna dag, min dag i skärgården. Min älskade skärgård som jag tillbringat så många dagar med i min barndom och ungdom. Jag trivs där. Det är sommaren för mig. Och jag ger mig själv ett löfte, att jag ska fortsätta utforska de många öarna, på egen hand eller med vänner. Det är skönt att resa ensam, för man får ro att reflektera och kan välja och fatta alla beslut själv. Så trivs jag med att ha det.

Jag undrar hur det blivit om jag haft en karta. Hade dagen blivit bättre då? Kanske hade jag hittat min badplats. Men då hade jag missat många överraskningar. Kanske är det inte så kul att veta vad som väntar runt hörnet. Kanske är det bättre att vara nyfiken och hoppas på att få utbrista ett ”wow”.

När jag kommer hem sent på kvällen slår jag mig ner i soffan och tittar på alla mina bilder i min teve. Bilden på fjärilen blev riktigt bra! Jag ser den lustiga vägvisaren igen och slås av tanken att min dagstur varit precis som min livsresa. I mitt liv har jag gått många omvägar. Jag har vandrat utan karta, jag har drivits av min nyfikenhet och livslust och valt mina vägar utan att veta exakt vart de skulle leda mig. Jag fick rita min egen karta. Kartan heter kunskap och erfarenhet och den kan jag inte rita förrän jag prövat många stigar.

Karin Boye hade rätt när hon skrev att det är vägen som är mödan värd. Man ska njuta och glädjas åt varje steg. Man kan få smaka på en och annan medioker cappuccino, men om man inte provar vet man ingenting.

 

gourmetbönans logga copyright Ingela Berger
Gourmetbönans logga. Copyright: Ingela Berger

 

 

comments