Det är något bortom berget…

posted in: Ingelas blogg | 0

(Det här är en text jag skrev för en tid sedan då jag var arbetslös. Jag publicerar den nu som en påminnelse till oss alla, att vi inte ska glömma hur det kan vara i Sverige idag. Jag har valt att lägga upp denna text, trots att jag riskerar att spräcka hål på illusionsbubblan om mig som något slags förebild. Jag tar risken att några kommer att få en ny bild av mig, kanske den bild jag gett tidigare inte stämmer, inte är hela sanningen. Jag tror att svåra erfarenheter kan göra oss människor mer prestigelösa och hjälpa oss se att vi alla kan hamna i svårigheter. Just idag har jag ett jobb och jag ska just betala min hyra – och njuta av det! Så donationsknappen har jag tagit bort. Jag hoppas att ni även uppfattar det tragikomiska uttrycket i texten!)

“Jag hade en dröm igår natt. Jag stod vid ett berg. Min plan var att ta mig till en plats som låg någonstans bortom berget. Jag satte igång att klättra. Det var brant. Mycket brant. Nästan som en vägg. Någon som var med mig sa ”varför ska du klättra, du kan gå igenom”. Och då såg jag att det fanns en öppning i berget. Det har du rätt i tänkte jag och gick rakt in i berget. Det var inte en väg, snarare ett rum, en sal eller en gång. I gången mötte jag en stor mängd människor som alla gick åt motsatt håll. De såg inte på mig. De gick i samlad tropp åt det håll jag kommit ifrån. De såg likadana ut allihop och de tittade inte på mig. Jag fick en känsla av att de inte tänkte som jag, att de hade helt andra mål. Kanske var de till och med fientliga. Jag gick mot mängden vidare in i berget och snart var jag framme i ett stort rum som såg ut som ett tempel. Drömmen tog slut någonstans därinne. Jag nådde aldrig fram till andra sidan.

Var är öppningen i berget? Hur hittar jag den? Trots att alla andra går i motsatt riktning vill jag gå rakt fram och igenom. Vem kan hjälpa mig se var öppningen finns?

Den drömmen kom precis när jag stod vid berget. Ett massivt jätteberg, fyllt av räkningar, arbetslöshet, oro och mörker. Det är den första november. Jag har betalat några räkningar. Inte alla. Inte hyran. Jag har knappt trehundra kronor till mat.

Jag såg att någon skrivit ett öppet brev till statsministern om sin situation, en kvinna som fått flytta runt mellan olika lägenheter och inte fått förstahandskontrakt och som jobbat och slitit ut sig i förtid. Jag tänkte, det är kanske så man ska göra – skriva ett brev till statsministern, eller kungen kanske, han har mycket ekonomisk makt har jag läst. Kanske borde jag fråga någon av dem om de har tiotusen över att låna mig, eller helst skänka mig, för jag vet inte när och om jag kan betala tillbaka. Det skulle vara bra, för då kunde jag betala hyran och ha några kronor över till mat.

Det här är fjärde gången på två år som jag inte klarat av att betala hyran. Det går bara inte. Tre gånger har det gått direkt till inkasso. Jag fick en avbetalningsplan och blev av med min skuld efter ett halvår. Sedan dess har jag alltid prioriterat hyran framför alla de andra räkningarna. Elräkningen, bredbandet och telefonen har fått vänta. De har skickat påminnelser. Jag har tagit djupa andetag och lagt dem på hög. Jag har börjat njuta av att betala räkningar. Det är en sådan glädje att kunna göra det. Alla har inte den glädjen.

Varje påminnelse har jag tagit itu med enligt en enkel praxis. De som haft de högsta straffavgifterna har jag betalat före de andra. De som skrikit högst har fått först. CSN har höga straffavgifter. Jag har en studieskuld, men jag lyckades få dem att sänka månadsavgiften eftersom min inkomst är så låg nu. Jag har en kredit hos Ikanobanken. De ringde upp mig två gånger. Första gången visste jag att jag inte skulle kunna betala dem. Så jag sa bara ja, okej, visst. När de ringde igen sa jag att jag skulle försöka. De var nöjda med det. Och jag försökte. De som hotar med inkasso betalar jag allra först. Jag vill inte dit. Det är inte roligt. Tack och lov får jag ingen betalningsanmärkning för att jag hamnar hos ett inkassobolag. Det är först när det går vidare till Kronofogden, och dit har jag inte kommit och tänker inte komma. Det är faktiskt helt sanslöst att samhället fungerar så att man inte kan leva när man är arbetslös och ensamstående med en hyra på över femtusen. Hur tänkte de? Jag har ingen buffert på banken.

Jag hade det bättre ekonomiskt när jag var ensamstående trebarnsmamma och gick på socialen. Då kunde jag alltid betala hyran. Och alla andra räkningar. Och äta. Det var nästan trettio år sedan och vi hade en annan regering i Sverige. Jag vet att vi nu har en instabil ekonomi i stora delar av världen. Grekland och Spanien har nått kollaps och fler länder kan vara i riskzonen, även Sverige. Så i stort är det dessa två saker som är skillnaden mellan nu och då – annan regering och annan världsekonomi. Jag vet inte om en ny regering skulle förändra min situation, kanske minns jag fel, mycket har också blivit bättre, men det tycks mig som om samhället var vänligare mot de svaga på den tiden. Jag minns att jag fick några hundra extra vid jultid, så att jag kunde unna mig och barnen en människovärdig jul.

Om två veckor är jag utförsäkrad. Jag har då varit arbetslös i över ett år. Fast egentligen har jag inte varit arbetslös hela tiden. Jag har startat ett eget företag, men det gick inte bra, så jag har nyligen lagt ner det. Eftersom jag fick starta eget-bidrag räknas perioden som egen företagare in i A-kasseperioden. Jag förstår inte varför. Inte heller förstår jag hur det är tänkt att en arbetslös människa ska leva på sin A-kassa. Jag har nästan den högsta man kan få, det är ungefär trettontusen kronor i månaden, brutto. Netto får jag ut 8960 kronor. Jag hyr en liten trea på sjuttio kvadrat. Den kallas egentligen en tvåa, för det tredje rummet är så litet att det bara får plats en säng. Hyran är på 7300. Det är ingen ovanlig hyra. Där bor jag och min son som är tjugo år. Vi behöver äta båda två. Men då säger du att han borde betala mig för att bo hos mig. Nej, han går fortfarande i gymnasiet, två år efter sina jämnåriga. Han har en neuropsykiatrisk diagnos och lider också av en djup depression. Han får studiebidrag och köper eget SL-kort, egen Coca cola och T-shirts med heavy metalmotiv. Tack och lov, för jag har inte råd att förse honom med kläder. Dessutom går han på konserter. Ensam. Det är det enda som ger hans liv mening och jag vill inte ta det ifrån honom. Så han får behålla sin lilla peng så länge. Den dag han får en lön eller ett högre bidrag får han börja betala mig om han ännu bor hemma. Jo, hans far bidrog med ett par tusen den här månaden, men han har också varit arbetslös och har inte haft möjlighet att bidra under den tiden.

Det finns ju också fonder att söka medel ur, jag har tänkt på det. För behövande kvinnor, mindre bemedlade änkor och så vidare. Söka jobb eller fondmedel, vilket är bäst? Vilket ger resultat? Jag har inte hört något från de jobb jag sökt sista tiden. Jag har varit jobbcoach, så jag borde vara proffs på att söka jobb. Det skämtade jag om i början, det kommer att gå bra det här, inget att oroa sig för, jag är ju proffs. Men ju längre tiden går desto svårare blir det att få de jobb som jag kan söka. Det blir också svårare att orka, motivera sig, resa sig ur sängen. Helst vill jag ha en förmögenhet så att jag kan glömma hela den här kampen och leva som jag vill. Jag skulle få tid och råd att göra musik. Det är min styrka. Det är mitt största intresse och min passion. Det är också det jag är bäst på av allt jag kan. Det och att skriva.

Det är ju inte så att jag är sysslolös. Jag har fullt upp. Sonens angelägenheter tar tid och krafter. Jobbsökning kräver ansträngning, planering och fokusering. Och jag kommer ofta på nya idéer till projekt och engagemang som kan ge pengar på sikt. Min blogg till exempel. Mina webbsajter och nyhetsbrev, både för svenska och engelskspråkiga läsare. Jag nätverkar. En och annan liten föreläsning har jag haft, ett och annat sångjobb också. Människor brukar tycka att jag är driftig och kreativ. Och jag spelar in nya låtar som jag skickar till musikförlag. Flera av dem vet vem jag är och vad jag kan. Borde inte något av dem signa mig snart? Det är dags.

Är det kanske så att jag gjort fel när jag velat uppmuntra andra i mina nyhetsbrev, har jag varit oärlig när jag inte berättat hur jag själv fått kämpa och ännu kämpar? Vad har gått fel? Jag har haft en tendens att bränna ut mig på dessa sysslor som jag inte fått mycket betalt för, nästan ingenting. Och jag facebookar och väntar på uppmuntrande kommentarer, lägger upp mina blogginlägg och nyskrivna låtar. Ska de inte gilla nu då? Men gilla nu då!!!

På Facebook kan det ibland dyka upp meningsfulla inlägg bland all ytlig självbekräftelse. Som det här: ”Ta alltid ut glädje i förskott! Det enda som kan hända är att du varit glad i onödan.” Det försöker jag leva efter. För med tårar kan man ändå inte betala hyran. Det visste Agnetha Fältskog redan på 60-talet.

Och idag kom ett mejl från Mary Morrissey i USA. Hon är författare och föreläsare i personligt växande. En av mina förebilder. ”Följ med strömmen”, stod det. ”Att kämpa emot strömmen tar så mycket kraft.” Det har jag ju försökt leva efter de senaste månaderna, men detta mejl kom precis när jag stod i floden. Jag vill vara som hon. Men att följa med strömmen är nog lättare för vissa än för andra. Det känns som att jag ska drunkna.

Jag tror på Gud också. Kanske vill Han att jag ska lära mig något av allt detta. Jag har verkligen lärt mig att vara uthållig. Att nöja mig med det lilla. Att hålla i pengarna. Att välja de allra billigaste varorna i affären. Och att vara tacksam för det jag ändå har. Att jag borde varit glad över att kunna betala räkningarna medan jag kunde det. Jag såg en man som satt ute på marken vid Årstabergs pendeltågsstation. Han har det förmodligen sämre än jag. Han höll i en pappersmugg som han önskade att människor skulle lägga pengar i. Jag ser fler och fler av dessa män och kvinnor med pappersmuggar. Det gör mig så ont om dem. Jag har nog nästan aldrig sett att någon lagt något i muggen. Jag har en varm lägenhet.

Jag lagar kycklingfiléer ungefär varannan dag. Och spagetti med köttfärssås som sonen tycker om. Han är kräsen med maten. Inte för att han är bortskämd, utan för att det hör till hans diagnos. Många med den diagnosen har en väldigt smal repertoar när det gäller mat. Det är inte pjåsk. Och det passar min plånbok bättre att köpa samma mat varje gång jag handlar. Jag fryser in kycklingfiléerna och varierar med olika kryddning och tillbehör. Jag dricker vatten till maten.

Och just nu kom en tweet från Eckhart Tolle: “To offer no resistance to life is to be in a state of grace, ease and lightness. This state is then no longer dependent upon things being in a certain way, good or bad.” Denna tweet kom just när jag kämpade emot.

Jag har ju ändå gjort så, tycker jag. Har jag inte det? Kanske inte tillräckligt. Men hur ska jag göra då? Jag tycker att jag har varit otroligt duktig på att hålla näsan över vattenytan, andas och le. Ja, jag ler faktiskt ofta. Jag gråter också. Men varje dag tänker jag på hur tacksam jag är över varje liten detalj. Jag är trots allt inte hemlös ännu. Jag har varmt vatten i kranarna och duschen. Jag äter en god och nyttig frukost varje dag. Jag är lycklig över mina söner. Jag är glad över både regn och sol och undrar hur man kan klaga över sådana småsaker som vädret. Jag har en teve, även om licensen får vänta lite nu. Inte en chans att jag betalar den, sorry. Fast jag vill. För jag vill ha en ros jag också. Och höra den där sången.

Jo, jag är faktiskt glad. Jag har värme, kläder, en säng att sova i, ett eget rum till och med. Och jag envisas med att prioritera mat på bordet framför räkningarna. Och förra helgen köpte jag en blomma. Det var den första blomman sedan midsommar. Och före det hade jag inte köpt en blomma sedan påsken. Jag behöver ha en blomma ibland för att må bra i själen. Förr, när jag jobbade, köpte jag tulpaner varje fredag. Jag saknar det, men njuter av det jag har. Jag blir glad när jag tittar på min blomma. Jag lyckas ganska bra med att hålla ut hela dagarna. När jag lagt mig brukar oron komma och jag har svårt att somna. Det känns som scenskräck i magen.

För några år sedan hade jag en butik. Den gick med förlust och jag betalar fortfarande på ett lån till banken för det företaget. Det är femtonhundra i månaden som dras automatiskt. Jag har lärt mig att det kan vara dyrt att vara företagsam. Förutom det har jag sammanlagt tre mindre skulder som jag betalar på varje månad om jag kan. Förra hösten försökte jag få till en sanering av dessa lån. Jag ville lösa de små lånen och samla allt i ett lån hos en kreditgivare för att få en lägre totalskuld. Jag hade kontakt med flera banker och kreditbolag för att få hjälp med detta. Min egen bank sa nej. Jag hade ju inget jobb, ingen inkomst. För att kunna lägga om sina lån och få en bättre ekonomi måste man alltså ha en bra ekonomi. Ett enda erbjudande fick jag från ett litet kreditbolag. De ville gärna hjälpa mig, mot en ränta på arton procent. Så jag lät det vara. När jag får en fast inkomst ska jag ta tag i det där igen.

Men socialen då? Jo, jag vände mig dit för några månader sedan. De sa att jag måste avregistrera mitt gamla företag som jag inte bedrev någon verksamhet i för att kunna få hjälp. Så jag gjorde det. Men jag fick ingen hjälp ändå. Så det var helt i onödan, jag kunde väl fått behålla mitt företag, det sörjde jag över, men registrerade ett nytt företag lite senare, det som jag just lagt ner. Jag är dock fortfarande godkänd för F-skatt. Nu drar jag mig för att gå dit. De kommer att tvinga mig att avregistrera igen. Och jag kommer att göra det. Men kommer jag att få några pengar? Ska man förresten behöva gå till socialen när man har A-kassa, nästan den högsta man kan få?

På grund av sin sjukdom (ja, depression är en sjukdom) hjälper min son inte till med hushållsarbetet. Han orkar inte. Han har dessutom svårt för många praktiska sysslor på grund av sin neuropsykiatriska diagnos. Så jag diskar och diskar och ser bänken fyllas av nya halvtomma O’boyglas varje dag. Jag vill inte oroa honom med att klaga över min besvärliga situation, det ska han inte behöva bära på. Hans tillstånd påverkar mig förstås. Vissa dagar (ganska många dagar) låter jag allt förfalla. Jag har i och för sig alltid undrat hur folk orkar och hinner med hemmet, de som jobbar. När jag jobbat har jag oftast kommit hem och fallit ihop i en hög i soffan och legat kvar där tills det varit dags att flytta över till sängen. Men jag har lärt mig med tiden, att inte släppa fram olustkänslorna utan bara sätta igång med matlagningen direkt, då brukar det fungera, oftast, men inte alltid. Mindfulness, jag praktiserar det. Och vet att det är bra. Och lär andra hur bra det är.

Tack och lov att jag själv har ganska bra hälsa! Jag får bara lite hjärthugg då och då, mer på hösten än annars. Då kan jag inte andas så djupt. Det är något jag haft sedan jag var sexton, men det har kommit och gått. Förr trodde jag att det var något fel på hjärtat, men läkarna kunde aldrig hitta något fel. Nu tror jag det är något inflammatoriskt. Jag känner det i bröstet och i armarna mest. Och jag blir nog fortare trött nu än förr, så är det nog, även fast jag vägrat inse att till och med jag blir äldre. Femtiofyra fyllde jag sist, och precis som mina jämnåriga så fattar jag inte vad som hände. Jag käkar gurkmeja och Omega-3. Borde jag spara in på det? Jag har övervägt det.

Jag vet inte hur det ska bli nu. Kommer jag över huvud taget att kunna betala den här hyran? Jag vet inte. Vem kan hjälpa mig? Jag lånade åttatusen av en kompis förra hösten, då situationen var likadan. Jag vill inte behöva göra det igen. Jag vet inte om jag kommer att kunna betala tillbaka. Ska jag köpa en lott? Jag har gjort det ibland, men det var nitlotter. Jag som bad att det skulle vara vinst. Gud, varför fick jag inte vinna? Vad är det jag gör för fel? Varför är mitt liv så fyllt av hinder? Jag köper inga lotter mer om inte Gud uttryckligen säger till mig att jag ska göra det. Jag kanske måste lära mig att lyssna bättre när Han talar till mig.

Så vad gör jag nu? Jag är hjärtligt trött på det här. Hur kan jag följa med strömmen? Kan jag öva mig ännu mer i att inte göra motstånd? Ska jag fråga kungen? Vet han var den där öppningen är i berget? Hur hittar jag den? Jag har klättrat så länge nu, det vore skönt att bara vara trygg och få betala sin hyra.

(Jag bäddar in en donations-knapp här ifall kungen skulle läsa det här och vilja hjälpa mig. För nu är jag ganska desperat.)

Ingela Berger”

comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.