Gränslös 18-åring söker chefsjobb

posted in: Ingelas blogg | 2
Ett oskrivet blad...
Ett oskrivet blad…

Jag var arton år gammal och satt i soffan i vardagsrummet en sen försommarkväll med ett kollegieblock i knät. Gymnasiet var avklarat och jag kände ögonblickets allvar, det var dags att ta tag i mitt liv. Otaliga gånger har jag senare i livet suttit på samma sätt med papper och penna för att rita upp planer, sätta upp mål. Denna gång var något speciellt, det var första gången jag som ung vuxen funderade över hur mitt liv skulle se ut. I min fantasi fanns alla möjligheter och inga begränsningar. Jag hade hela livet framför mig. Jag ville resa och se mig om i världen. Jag ville äga flera hus, ett i England, mitt favoritland på jorden, ett i Italien eller något annat land vid Medelhavet, och två i Sverige. Det ena skulle vara i Norrland, eftersom jag fått smak för den förunderliga tystnaden när jag rest med min familj i Jämtland, och jag älskade naturen och de omväxlande landskapen i norr. Det andra skulle vara i Stockholms skärgård, där jag tillbringat en del somrar under min uppväxt. Dessa hem skulle jag pendla emellan. Jag funderade över hur länge jag skulle bo i Italien och när det var läge att flytta hem till Sverige igen, hur skulle huset i England se ut? Ett stenhus på landsbygden vore underbart! Kanske i Skottland förresten.

 

Jag skulle bli författare...
Jag skulle bli författare…

Jag skissade på min framtid och mina drömmar. Jag skulle vara författare och låtskrivare, sjunga och spela teater. Just då var det nog i just den ordningen, men det har varierat genom åren sedan dess. Dessa yrkesområden har dock alltid legat högst i prioritet och närmast mitt hjärta. Något år senare skulle jag upptäcka översättaryrket och det blev en ny inriktning och ett mål som jag så småningom uppnådde. De fria konsterna lockade mig. Jag kunde bo varsomhelst och vara frilansare inom alla dessa områden. Det passade mig. Jag ville vara fri och bestämma själv när och hur jag ville arbeta. Jag hade ytterst svårt att se mig själv som någon kontorsråtta på ett åtta-till-fem-jobb, ännu mindre på någon fabrik med stämpelklocka. När jag studerade platsjournalen var det chefsjobben jag tittade på. Jag tyckte att jag hade det som krävdes. Varför skulle jag inte klara av det? Det fanns inga hinder i mitt medvetande. Dock kom jag aldrig till skott och ringde för att söka tjänsterna. Jag hade telefonskräck, något jag förmodligen fått av att höra mamma förställa sig varje gång hon talade med någon okänd på telefon. Hon var inte sig själv, hon blev spänd och onaturlig. Det måste ju vara något farligt då att prata med främlingar på telefon. Den skräcken höll i sig i ganska många år.

 

Att se både bakåt och framåt - ett nytt perspektiv
Att se både bakåt och framåt – ett nytt perspektiv…

Precis som när jag var arton år sitter jag här nu igen i soffan, otaliga motgångar senare, och skissar på mitt liv. Det är inte längre ett oskrivet blad. Jag ser bakåt och framåt, det är ett annat perspektiv nu, men vilsenheten är större och framtidstron är mindre. Visionerna finns dock kvar. Jag är en envis och uthållig kärring, och vägrar att tro att det skulle vara kört. Min vilja är stark, men hoppet och självkänslan pendlar mellan högt och lågt. Självförtroende har jag fortfarande. Jag tror mig ännu om att kunna, och efter allt jag lärt mig vet jag nu att jag faktiskt har det som krävs för att bli chef. En bra chef. Och jag vågar ringa nu. Fast vad skönt det vore att bli headhuntad…

comments

2 Responses