Kvinna och över 50 – när blir jag erkänd som låtskrivare?

posted in: Ingelas blogg | 0

Hur länge ska man vänta på ett erkännande i musikbranschen?

Give me five!
Killar behöver lära sig att vara grabbiga med tjejerna.

Jag är kvinna. Det är tufft att vara kvinna om man vill vara låtskrivare. 80 % av svenska låtskrivare är män. I alla fall om man räknar dem som är registrerade hon STIM. Utöver det finns det säkert ett så kallat mörkertal, massor av tjejer som sitter i sina hemstudior och komponerar. Killarna är generellt bättre på det där med samarbete i musikbranschen. De bildar ett band och gissa vilka de bjuder in som bandmedlemmar. Sina killkompisar. Jag tror att det oftast sker omedvetet, men tjejerna blir bortvalda. Det ser likadant ut på många andra områden i samhället. Killarna är bra på att peppa varandra, de dunkar varann i ryggen, de slår handflatorna mot varandras och säger high five. Där har vi tjejer en del att lära. Vi behöver bli lite grabbigare kanske. Men killar behöver lära sig att vara grabbiga med tjejerna och dunka även dem i ryggen. Vi bemöter varandra på lite könsbestämda sätt tror jag. Som tjej kan man känna sig lite bortkommen i den grabbiga musikvärlden, även om jag på senare tid lärt mig smälta in bättre i den.

 

Som tjej är det väldigt svårt att ta sig fram med sin musik, hur bra den än är. Och när man dessutom, som jag, inte är purung längre, är det ännu tuffare. Jag vill inte säga omöjligt, för jag har ännu inte gett upp. Jag tvingar mig själv att fortsätta, för jag vet att jag kommer att ångra mig bittert om jag ger upp. Jag måste vara envis och uthållig, och tro på mig själv och min musik stenhårt, även om ingen annan verkar göra det. Det här är ju det viktigaste i mitt liv. Musiken är så oerhört central för mig och det är den jag är bäst på.

 

Jag är 55 år. Så här ser min historia ut: Jag började skriva låtar som trettonåring, inspirerad av lördagarnas tio-i-topp som jag följde med stort intresse. En händelse jag minns var när George Harrison gick direkt upp på förstaplatsen med My Sweet Lord 1971, och jag bara satt där förstummad framför radion helt uppslukad av denna fantastiska låt! Jag hade aldrig hört något bättre. Den låten sopade mattan med resten av listan och körde ner Candida med Dawn från toppen. Jag var snart tretton år.

 

Vi sjutton hade jag kommit igång ordentligt och visste att detta var min väg i livet. Men jag gjorde val i livet som inte var så smarta. Jag gick omvägar via äktenskap och barn – kvinnofällan – och efter flera uppslitande år i ett destruktivt förhållande utan musikskapande bröt jag mig loss och hade äntligen tid för musiken igen.

 

Jag vid pianot
Vid det här pianot har jag komponerat många låtar.  Foto: Marie Westerlind

Vid pianot skrev jag nu några låtar som två musikförlag blev intresserade av. Jag gjorde enkla inspelningar på kassettband där jag sjöng till mitt eget pianokomp. Det räckte ofta på den tiden. Jag var 27 år. Vi skrev avtal. Vi skickade in bidrag till Melodifestivalen. Men inget mer hände. Att skriva förlagsavtal betyder ju inte nödvändigtvis att man blir utgiven eller ens inspelad. Och eftersom man måste försörja sig på något sätt, och i mitt fall även mina tre barn, så får man sälja sin tid till annat än musiken. Det säjer sig självt att det inte finns mycket energi över för en spikrak karriär.

Det inre drivet fanns ändå där hela tiden, och jag gick kurser i låtskrivande, lärde mig lite inspelningsteknik, skaffade studioutrustning och utvecklade mig som låtskrivare. Åren gick. Jag skaffade mig utbildning inom musik. Jag tog kontakt med många förlag och skivbolag, skickade demos och besökte A&R-folk och fick väldigt positiv feedback från flera håll. Jag var till och med i London och gick runt till förlagen där och presenterade mitt material. En A&R-kille där gillade min stil. Och han var inte den enda. Det fanns några stycken som jag hade en allvarlig dialog med under en tid. De ville höra mer och jag skickade fler låtar. De gav mig fin feedback och var nog genuint intresserade, men i slutändan rann det ut i sanden.

 

Nya bekantskaper ledde till ett samarbete med ett band, vi skrev låtar ihop och de gav ut en skiva där jag är med som upphovsman. Bandet skingrades senare och medlemmarna flyttade åt olika håll.

 

Jag hade några svåra år då två nära familjemedlemmar dog och det tog musten ur mig så att skaparlusten försvann ett tag. Det gick flera år då jag knappt ens sjöng i duschen. Det är svårt att fatta idag. Men livet kan se så helt olika ut från år till år.

 

Kreativiteten kom dock tillbaka med full kraft och efter det skrev jag några av mina bästa låtar. Jag skaffade Cubase och lärde mig använda det via en högskolekurs. Det tog mig till en ny nivå som låtskrivare och jag fick också nya kontakter i branschen som peppade mig att fortsätta. Som ville höra mer. Men återigen kom jag inte vidare därifrån. Jag tror att det finns folk i branschen som kommer ihåg mig och vet vem jag är. Men ännu väntar jag på det där erkännandet, det där stora steget som ska få allt att lossna.

Det gäller att hela tiden utvecklas.
Det gäller att hela tiden utvecklas.

Det gäller att hela tiden utvecklas, lyssna på mycket “contemporary” musik, inspireras av andra, hitta nya vägar, utan att överge sitt eget personliga uttryck. Jag har genom åren lärt mig lita på att jag är bra, att det borde gå till slut. Jag har fått tillräckligt med positiv feedback för att tro det. Förr eller senare kommer det att gå bra för dig, sa en musikförläggare en gång. Men hur länge ska man vänta och kämpa för ett erkännande som låtskrivare? Kan vi inte införa ålderskvotering så att vi som väntat och jobbat längst får gå först? Nej, skämt åsido, det är låtarnas styrka som ska räknas. Men ibland kan jag tycka att jag blir förbisedd. De efterlyser fler kvinnliga låtskrivare. Här är jag, vill jag ropa! Lyssna! Och jag vet att jag har många fantastiska systrar med mig i alla åldrar som stämmer in i den kören.

 

Ingela Berger

Lyssna på ReverbNation: http://www.reverbnation.com/ingelaberger

comments