Det var en gång en pojke med vackra blå ögon. Kanske var han min son, kanske din. Han föddes av en mor, men alla är vi hans mor, far, syster eller bror. När han lyckas, lyckas vi. När han skrattar av glädje, skrattar också vi. Han har ett vackert leende.
Pojken växte och började skolan. Han ville lära sig, men tyckte det var svårt. Han ville ha en vän, men visste inte hur man fick en. De tuffa på skolan valde bort honom. På rasterna gick han undan för att de inte skulle ge sig på honom igen. Han kämpade på, eftersom han hoppades att allt skulle bli bättre. Lärarna var snälla i början, men de såg inte vad som skedde och hörde inte hans tysta rop på hjälp. Hur skulle han kunna lita på dem?
Hans mamma kämpade också för pojken och för att skolan någon gång, äntligen, skulle börja hjälpa honom med de resurser han behövde. Hon kunde ju inte själv lära honom allt och hon kunde inte skydda honom när han var i skolan. Genom sömnlösa nätter och långa telefonsamtal, möten, brev, tårar och vädjanden gjorde hon allt hon kunde för sin son. Elevvårdsteamet sammankallades och rektorn, kuratorn, läraren, psykologen och BUP diskuterade länge över pojkens huvud. De trodde nog att de förstod, men medan de pratade blev pojken alltmer förtvivlad och uppgiven.
Så fick de en idé. Pojken skulle flyttas till en annan klass på en annan skola. Där skulle det fungera bättre, trodde elevvårdsteamet. Så pojken bytte skola. Och bytte skola igen. Och ingenstans kunde lärarna erbjuda den trygghet och det lugn han längtade efter så innerligt. Han slutade äta och dövade ångesten med dataspel i timmar.
Hos läkaren tittade pojken ner i golvet och svarade inte på frågor. Han skickades till sjukhuset, fick ett rum med en hård säng och lämnades ensam att krama sina magra knän. Vården skrämde honom. De gav honom tabletter och skrev ut honom. Ingen knöt an till honom. Ingen sökte efter den hoppfulla gnistan innanför ytan.
Åren gick och pojken log alltmer sällan. Alla hade svikit. Det var för sent att reparera skadan. Det hopp han burit i sitt hjärta ändrade form och blev till hat. I sina mörka stunder kände han att allt måste få ett slut. Det räcker nu!
Tanken hade han levt med länge. Att skolan måste straffas. Den hade bestulit honom på hans framtid, eftersom han måste ha slutbetyg för att få ett arbete. Han hade misslyckats och det var deras fel. Den smärta de tillfogat honom måste de få känna! Han såg ingen annan lösning och när planen väl var klar mådde han lite bättre. Det skulle bli skönt att hoppa av från allt. Vad finns det annars för mening?
—
Statsministern räknade upp antalet offer. Det var tio, sa han. Fast alla visste ju att det var elva. En av dem var en pojke med blå ögon. Ingen tänkte på att även han kunde ha någon som begrät hans död. Gud gjorde det.
Han kunde varit min son. Eller din. Han föddes av en mor, men alla är vi hans mor, far, syster eller bror.