Blir mobbare vuxna?

posted in: Ingelas blogg | 0

I sexan blev jag mobbad. Jag fick tåla hårda slag och sparkar, mulningar, förolämpningar, hån och utfrysning, blev vald bland de sista i brännboll – detta idiotiska system! – och det fnissades och pekades finger. Inte förrän på senare år har jag helt förstått hur stort avtryck den tiden gjorde i min själ. Det var ju så länge sedan, och det var en så kort period. Men jag tappade en stor bit av mig själv där.

Jag utanför dörren, tio år gammal (tror jag)
Jag utanför dörren, tio år gammal (tror jag)

När jag lanserade min sida ”Det är aldrig för sent att vara den du är” fick jag en skämtsam kommentar av en manlig bekant. Han sa ”vem skulle jag annars vara?”. Det lät ju på något vis självklart och förnuftigt, men vittnade också om att han inte förstått. För vissa människor tycks det vara så enkelt – de bara är sig själva från vaggan till graven och funderar aldrig på saken, medan andra söker sig själva genom hela livet, söker sitt sanna jag som de berövats eller gett upp i tidig ålder. Jag är en av dem som sökt, och många är de omvägar jag gått för att hitta tillbaka till något jag redan visste djupt inom mig.

Jag var en stark och självständig själ som tidigt hade fått lära mig av mina föräldrar att jag var bra som jag var. Jag var lika älskad vare sig jag bar en enkel tröja och bekväma men något löst sittande byxor, eller en av de fina klänningar mamma sydde åt mig. Jag reflekterade sällan över vad jag skulle ta på mig, eller vad andra barn valde att ha på sig. Men någon gång i mellanstadiet började replikerna komma: Fan vicka fula byxor! Färgerna skär sig ju! Säckiga kläder! De ska sitta åt! Din fula jävel! Kort sagt: Rätta in dig i ledet! Var inte du. Var som alla andra.

 

Vad gör vi inte för kärleken?
Och jag gjorde det så klart. Rättade in mig. Så gott jag kunde. Och jag hittade egna sätt att vara okej på. Jag prövade olika kostymer, sökte mig själv. Från hårdsminkad Gul&blå-snobb till radikal hårdrockstjej med slitna jeans och egenrullade cigarretter. Genom hela tonårsperioden och en bit upp i tjugoårsåldern letade jag efter den lilla flickan jag tappat bort någonstans i barndomen. Och jag vet nu att det inte är förrän vi hittar henne som vi står öga mot öga med oss själva. – Det är inte förrän då vi är vuxna på riktigt.

Varför skulle jag ge mig in på de där omvägarna? Jag ville ju inte rätta in mig i ledet, jag ville vara den jag var. Att bli omtyckta, älskade, accepterade är så fundamentalt viktigt för oss människor. Vad gör vi inte för kärleken?

Jag som snobb (15 år)
Jag som snobb (15 år)

Jag gick i samma klass i nio år, och trots att jag hade kompisar så kände jag mig hela tiden obekväm, men det var inte förrän i sexan det blev regelrätt mobbning. Vi var nog flera som var utsatta i min klass. En av mina kompisar, vi kan kalla henne Klara, har långt efteråt berättat för mig hur jobbig den perioden var för henne. I klassen hade vi en ganska dominant ledartjej, som inte gav utrymme för andra att ta plats. Hon hade ett hov av beundrande killar och tjejer runt sig. Deras status höjdes i hennes närhet. Det var väldigt svårt att växa och våga vara sig själv när det alltid var hon som bestämde spelreglerna.

Utan henne skulle Klara och jag blomstrat och fått utrymme att vara just de ganska kloka, roliga, snälla och glada tjejer som vi var. Vi hade kunnat växa och mogna i lugn och ro, hjälpa andra att våga vara sig själva, gått omkring i våra egna personliga kläder och sagt till andra att det är okej att ha på sig vad man vill bara man trivs i det. Utan henne hade vi gått rakryggade framåt.

 

Det är inte styrka att trycka till någon annan
Men stopp ett tag. Det var väl inte bara hennes fel? Vi hade kanske ett eget ansvar också. Vi kunde ha gjort större väsen av situationen. Jag kunde ha krävt att de vuxna gjorde något åt det. Jo jag försökte. Men jag var ett barn. Som ville bli accepterat av andra barn.

Varför sa ingen vuxen till henne att det inte var okej?

I sjuan var den värsta tiden över, men klassen höll ihop i nio år, hela grundskoletiden. Det är svårt att byta roll i en etablerad grupp. Jag minns en musiklektion då läraren frågade oss vilken musik vi tyckte om. Just då låg låten Rose Garden med Lynn Anderson högt upp på listorna och när jag fick frågan svarade jag Rose Garden och hörde hur vår ledartjej reagerade med ett föraktfullt skratt. Killarna runt henne föll in i skrattet.

När jag tänker tillbaka på den här tiden och på Klara, så inser jag att både hon och jag har gått vår egen väg i livet. Vi hade svårt att finna vår plats i det otillåtande sociala klimat som vår klass var. Vi ville vara oss själva och bli accepterade för det. Och när jag tänker på ledartjejen och hennes hov så inser jag att de egentligen var ganska otrygga, osäkra, vilsna och ja – svaga.

Det är inte styrka att trycka till någon annan. Var det kanske så att det var jag och Klara som var de starka? Var det vår inre styrka som vissa människor hade svårt att förhålla sig till?

Hur blir det när vi blir äldre? Blir mobbare vuxna? Växer de upp och inser sin ungdoms felsteg eller hittar de andra, mer sofistikerade sätt att trycka till andra för att få känna sig starka – för att få slippa höra rösten som påminner om det sanna barnet inom dem?

comments